En vecka. Shit.

 
Om 1 vecka kan jag hämta nycklarna till min lägenhet. För första gången i mitt liv kommer jag att ha ett hem som är mitt eget. Där den enda jag behöver ta hänsyn till är mig själv. Det känns fantastiskt och skrämmande på samma gång. Men jag känner mig ändå så jävla redo för det här. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det här. Nu är det min tur. Min tur att känna att bitarna i livspusslet börjar falla på plats. Nu är det dags att börja leva på riktigt. Och ja. Det här är verkligen en big deal för mig. Av tusen olika anledningar. Jag hade egentligen tänkt skriva något längre och mer meningsfullt, men jag har så galet ont i huvudet så jag måste gå och lägga mig. 
Vardag | | Kommentera |

Bara serier hela helgen typ

 
Hejsan hörni! Träffade ju min läkare i måndags. Än en gång nämndes inläggning som alternativ, men nej nej nej. Det är inte ett alternativ. Men jag har ändå börjat må lite bättre. Ångesten är inte längre totalt förlamande, och jag börjar kunna känna känslomässigt engagemang för saker och ting igen. 
 
Jag har varit ensam hemma i helgen. Igår sov jag halva dagen, och andra halvan gick jag in och ut i panikångest och dissociation. Men idag har det varit lite bättre. Jag har legat och kollat på serier i princip hela dagen. Ganska skönt ändå. Imorgon börjar vardagen igen. Också skönt på något sätt. Jag ska verkligen försöka komma upp i tid trots att jag inte har något planerat förrän på eftermiddagen. Skulle vilja klämma in ett pass på gymmet på morgonen. Sen borde jag börja packa. För jag flyttar snart. Har lite svårt att ta in det faktiskt. Att jag om 8 dagar kan hämta nycklarna och kliva in i min lägenhet. Så jävla sjukt. Men fantastiskt. 
 
Har egentligen inte sådär jättemycket att skriva om just nu, för min hjäna är lite urblåst. Så det blir inget vettigt inlägg idag. Hoppas ni har haft en bra helg. Byyyye!
Vardag | | Kommentera |

Det går. På något sätt går det bara.

 
Ja hörni. Vad ska jag säga. Det har varit helt dött här mest pga mitt mående. Eller jag skrev ett inlägg för ett par dagar sen som på något sätt försvann. Men men. Som sagt så mår jag fortsatt skitdåligt. Ångesten äter upp mig inifrån och jag känner mig fruktansvärt låg och allmänt likgiltig. Det är lite sådär "jaha och?" inför precis allt. Jag tvingar mig själv till att göra medvetet annorlunda på alla sätt jag kommer på. Kämpar som en idiot för att göra konstruktiva saker i linje med min värderade riktning. Gör allt jag kan för att inte gräva ner mig. Jag gör det mer än jag någonsin gjort förut och ändå mår jag bara sämre för varje dag som går. Det känns som att det liksom inte spelar någon roll vad jag gör. Jag vet att det självklart spelar jättestor roll, men det känns inte så. Om 17 dagar får jag nycklarna till min lägenhet. Men jag kan inte ens känna mig glad inför det. Allt det här gör mig fruktansvärt frustrerad och jag känner mig totalt uppgiven. Dränerad på all energi. 
 
Under veckan har det från flera håll ställts frågan om jag är på väg in i en depression. Och ja. Förmodligen. Så i måndags kväll skrev jag ett mail till M på öppenvården att situationen är ohållbar och att jag skulle vilja prata med min läkare för att höra hur hon tänker. Tisdag em fick jag svar, och min läkare ringde på onsdag fm. Vi pratade litegrann, och hennes första fråga var om jag behövde bli inlagd. Men det är absolut inget alternativ, för det skulle bara förvärra allting i det här läget. Jag behöver få ha kvar mina rutiner. Även om det inte snurrar på sådär jättebra med den saken just nu så måste jag ändå få försöka. Att lägga vardagen på is är det som skulle hjälpa minst. Dessutom är miljön på en avdelning inte alls vad jag behöver. Jag behöver få göra friska, "normala" saker som leder mig framåt. Så jag sa prompt nej. Så länge jag inte är en direkt fara för mig själv är inläggning uteslutet. Hon tyckte det var helt rätt resonemang, men att hon ändå kände att hon behövde fråga. Det känns verkligen jättebra att jag kunde få kontakt med henne på så kort varsel. Sen vad vi kommer fram till är inte det viktigaste. Jag vill bara höra hur hon tänker för hon brukar alltid kunna komma med vettiga resonemang.
 
Jag har just ingenting planerat i helgen. Kanske ska träffa Johanna en sväng på söndag, men annars ska jag försöka återhämta mig. Göra saker som får mig att må bättre för stunden. Det försöker jag förvisso göra hela tiden. Men det finns inga krav eller måsten den här helgen. Min enda uppgift nu är att stå ut, ta hand om mig själv och vila. Ofta känns det som att jag inte kommer orka. Att det inte går. Men det gör ändå det. På något mysteriskt jävla sätt så går det. Och jag tvingar mig själv att drömma om framtiden och längta efter saker. För jag vägrar släppa taget om hoppet.
Upp