Idag känns det ingenting

 
 
Hello people! Idag är en dag med väldigt mycket ingenting-känsla. Jag är förvirrad över min livssituation och stressad över hur jag ska kunna reda ut den. Är osäker på vad jag vill och hur jag ska komma någonstans på riktigt. Osäker på hur mycket jag klarar av. Hur mycket jag kommer klara av i framtiden. Men jag försöker distrahera de tankarna så gott jag kan. Jag målar i min målarbok. Skriver. Läser eller kollar på någon serie när jag orkar koncentrera mig. Försöker plugga litegrann då och då. 
 
Läkarsamtalet idag gick bra iallafall. Jag fick inte gå ut själv idag, men ska göra det imorgon med boendestöd. Föreslog att min boendestödjare T ska vara med på ett läkarsamtal nästa vecka eftersom hon ändå är den som faktiskt har bäst insyn i hur min vardag och funktionsnivå ser ut och har sett ut över tid. Det togs emot positivt, så förhoppningsvis kommer det också att bli så. Jag var tydlig med att antingen affektiva eller neuro måste vaska fram någon form av terapeutisk samtalskontakt snarast möjligt. Hon höll med och skulle försöka undersöka det och trycka på lite. Så det kändes bra. Lyrican sänks ytterligare från och med imorgon. Angående Seroquel så kom vi fram till att jag nog ändå ska ha kvar den eftersom den faktiskt har verkat antidepressivt när jag haft den i lägre dos. Så den kommer sänkas till 300mg, och då ska vi stanna där för att se hur det fungerar. Nästa vecka ska vi diskutera angående att byta ut Elvanse och försöka göra någon form av planering. Tydligen ska jag få ett kort uppföljningssamtal imorgon när ordinarie överläkare är tillbaka. 
 
Jag hoppas den här inläggningen kommer kännas värd i slutändan. Just nu är det mest bara kaos i skallen. Men jag hoppas det ordnar upp sig snart.
 
Fred, kärlek, osv!
/Carro
Psykisk (o)hälsa, Tankar | depression, elvanse, lyrica, psykisk ohälsa, seroquel, ångest | | Kommentera |

Det var ju själva fan att utsikten var fin

 
Drog upp persiennerna idag. Möttes av den här utsikten och blev lite ledsen över att jag inte får gå ut. Men snart får jag nog göra det, så det är inte så katastrofalt hemskt ändå. 
 
Igår fick jag träffa en läkare. Det gick relativt bra ändå. Om vi ska nämna medicinändringarna så kom vi överens om att Lyrica och Seroquel är totalt onödiga, så båda har börjat trappas ut. Till slut fick jag också dosen höjd på min vid behovs-medicin tillräckligt mycket för att faktiskt få lite ångestlindring. Iallafall tillräckligt mycket för att bryta läget där ångestnivån hela tiden är så hög att jag är konstant dissociativ i någon utsträckning. Dissociationen förvärrades ju dessutom av att jag fick Seroquel fyra gånger om dagen, vilket togs bort igår. Eventuellt kommer Elvanse att bytas ut, men det skulle vi vänta lite med. 
 
Jag fick också godkänt att få ha mina laddningssladdar på rummet, yay! Däremot fick jag tvärt nej på att gå ut. Det suger, för jag behöver hem och hämta kläder samt fixa ett ärende i stan. Imorgon ska jag få ett nytt läkarsamtal för att följa upp hur det går. Ska passa på att fråga om jag kan få gå ut tillsammans med mitt boendestöd under vår bokade träff på fredag. Jag tror inte det kommer att vara något problem. 
 
I övrigt mår jag fortfarande väldigt dåligt även om den värsta ångesten har lättat. Jag känner mig i allmänhet väldigt nedstämd och uppgiven. Förmodligen kommer det ändras lite i min antidepressiva läkemedelsbehandling. Det är iallafall väldigt bra på den här avdelningen. Jag blir bemött, lyssnad på och behandlad utefter den problematik jag har istället för att bli sedd och behandlad som självdestruktiv med borderlinebeteende bara för att 98% av patienterna på avdelningen råkar tillhöra den patientgruppen. På något sätt känns det också konstigt eftersom jag inte är van vid adekvat individanpassad behandling och bemötande. Kände inte heller att det stressas med utskrivning, vilket jag också är van vid att det görs. Fick snarare känslan av att de tänker tvärt om. Att de faktiskt låter det ta den tid det tar, även om det behövs en månad. Det är jätteskönt. Inte för att jag vill vara kvar här en månad. Jag vill inte vara här alls. Det jag vill är att ha hjälp, och det råkar vara så att det just nu krävs att jag är här för att få det. Så då tänker jag se till att vara kvar här tills jag känner att det känns okej att åka hem igen. För det är faktiskt så att jag har lärt mig hur jag fungerar. Jag vet själv vart gränsen går för att jag ska klara av att hantera saker och ting på hemmaplan. Men jag brukar inte bli lyssnad på angående den biten.
 
Ofta är det första läkaren frågar mig hur länge jag ska vara på avdelningen. Hur fan ska jag kunna svara på det? Sen brukar det bli snabba medicinändringar hux flux hit och dit "och sen utskrivning på tisdag". Och när tisdagen kommer blir det utskrivning oavsett om det faktiskt är läge för det eller inte. Så länge det bara är förbättrat är det tack och adjö, oftast utan vidare planering. "Du är välkommen tillbaka" har jag hört fler gånger än jag kan räkna vid utskrivning, och jag vill bara kräkas på den som säger så. Nu hoppas jag att jag får vara kvar här så länge det faktiskt behövs. När jag är redo för det så åker jag hem, återgår till mitt liv, och fokuserar på att inte behöva komma tillbaka. Vare sig jag är välkommen eller inte.
Psykisk (o)hälsa, Tankar | depression, dissociation, elvanse, lyrica, psykisk ohälsa, seroquel, ångest | | Kommentera |

Varför stigmatiserar jag mig själv?

Jag ångrar att jag lagt in mig och känner att jag bara vill åka hem igen, trots att jag vet att det faktiskt skulle innebära risk för mitt liv om jag gjorde det. Egentligen vet jag att det var rätt beslut. För några år sen hade det kanske inte varit det. Nu strävar jag efter att må bra och tillfriskna så mycket som möjligt, och inläggning är det absolut sista alternativet i den processen. Jag hatar, hatar, hatar att behöva vara inlagd igen och det känns som ett enormt jävla misslyckande. Det gick ju nästan åtta månader utan att jag ens ansett mig själv behöva vända mig till psykakuten. Ännu frustrerande är insikten om att det här förmodligen inte är min sista inläggning heller. Kanske är det det. Men förmodligen inte. Däremot är jag säker på att det kommer gå längre och längre tid mellan inläggningarna. Nästa kanske blir om tre år. Tyvärr vet jag att jag med största sannolikhet kommer känna mig misslyckad då också.
 
Men hade det hade känts som att jag var den som missyckats om det hade varit så att jag exempelvis haft diabetes och min insulinbehandling inte fungerade som den ska och jag inte fick den hjälpen jag behövde, vilket ledde till att jag blev så pass dålig att jag behövde vårdas på sjukhus för att inte riskera att dö? Nej. Då hade misslyckandet förmodligen lagts på vården.
 
Att hamna i ett tillstånd där jag behöver vara på sjukhus eftersom det annars finns risk för mitt liv var inget val jag gjorde. Tvärt om. Jag kämpade som en idiot för att få hjälp att undvika det tillståndet. Vården valde att inte lyssna. Så varför lägger jag känslan av misslyckande på mig själv när jag faktiskt har valt min sjukdom lika lite som en diabetiker har valt sin?
 
Men att jag själv insåg att jag hamnat i ett suicidalt tillstånd jag inte kan hantera och faktiskt sökte hjälp på egen hand var ett val. Ett beslut helt linje med min värderade riktning som i slutändan ändå leder mig framåt. Alltså raka motsatsen till ett misslyckande. 
 
 
 
 
 
Upp