CARROKAYEY

 

Drog upp persiennerna idag. Möttes av den här utsikten och blev lite ledsen över att jag inte får gå ut. Men snart får jag nog göra det, så det är inte så katastrofalt hemskt ändå. 

 

Igår fick jag träffa en läkare. Det gick relativt bra ändå. Om vi ska nämna medicinändringarna så kom vi överens om att Lyrica och Seroquel är totalt onödiga, så båda har börjat trappas ut. Till slut fick jag också dosen höjd på min vid behovs-medicin tillräckligt mycket för att faktiskt få lite ångestlindring. Iallafall tillräckligt mycket för att bryta läget där ångestnivån hela tiden är så hög att jag är konstant dissociativ i någon utsträckning. Dissociationen förvärrades ju dessutom av att jag fick Seroquel fyra gånger om dagen, vilket togs bort igår. Eventuellt kommer Elvanse att bytas ut, men det skulle vi vänta lite med. 

 

Jag fick också godkänt att få ha mina laddningssladdar på rummet, yay! Däremot fick jag tvärt nej på att gå ut. Det suger, för jag behöver hem och hämta kläder samt fixa ett ärende i stan. Imorgon ska jag få ett nytt läkarsamtal för att följa upp hur det går. Ska passa på att fråga om jag kan få gå ut tillsammans med mitt boendestöd under vår bokade träff på fredag. Jag tror inte det kommer att vara något problem. 

 

I övrigt mår jag fortfarande väldigt dåligt även om den värsta ångesten har lättat. Jag känner mig i allmänhet väldigt nedstämd och uppgiven. Förmodligen kommer det ändras lite i min antidepressiva läkemedelsbehandling. Det är iallafall väldigt bra på den här avdelningen. Jag blir bemött, lyssnad på och behandlad utefter den problematik jag har istället för att bli sedd och behandlad som självdestruktiv med borderlinebeteende bara för att 98% av patienterna på avdelningen råkar tillhöra den patientgruppen. På något sätt känns det också konstigt eftersom jag inte är van vid adekvat individanpassad behandling och bemötande. Kände inte heller att det stressas med utskrivning, vilket jag också är van vid att det görs. Fick snarare känslan av att de tänker tvärt om. Att de faktiskt låter det ta den tid det tar, även om det behövs en månad. Det är jätteskönt. Inte för att jag vill vara kvar här en månad. Jag vill inte vara här alls. Det jag vill är att ha hjälp, och det råkar vara så att det just nu krävs att jag är här för att få det. Så då tänker jag se till att vara kvar här tills jag känner att det känns okej att åka hem igen. För det är faktiskt så att jag har lärt mig hur jag fungerar. Jag vet själv vart gränsen går för att jag ska klara av att hantera saker och ting på hemmaplan. Men jag brukar inte bli lyssnad på angående den biten.

 

Ofta är det första läkaren frågar mig hur länge jag ska vara på avdelningen. Hur fan ska jag kunna svara på det? Sen brukar det bli snabba medicinändringar hux flux hit och dit "och sen utskrivning på tisdag". Och när tisdagen kommer blir det utskrivning oavsett om det faktiskt är läge för det eller inte. Så länge det bara är förbättrat är det tack och adjö, oftast utan vidare planering. "Du är välkommen tillbaka" har jag hört fler gånger än jag kan räkna vid utskrivning, och jag vill bara kräkas på den som säger så. Nu hoppas jag att jag får vara kvar här så länge det faktiskt behövs. När jag är redo för det så åker jag hem, återgår till mitt liv, och fokuserar på att inte behöva komma tillbaka. Vare sig jag är välkommen eller inte.