Någon slags recap
Ja hörni. Hej! Jag lever.
Det har varit så himla mycket med flytten och allt sånt samtidigt som jag är i en rejäl svacka. Så det mesta har blivit lidande, således även bloggen. Men jag ska försöka ge er en liten sammanfattning av läget. Det här inlägget är skrivet i etapper och kan därför vara lite rörigt och osammanhängande.
Till att börja med kan jag säga att jag älskar min lägenhet och stormtrivs. Har äntligen börjat få ordning på riktigt, vilket är otroligt skönt!
Men så var det ju allt det där andra, och jag ska försöka att inte bli allt för långrandig. Jag mår inte bra. Ångesten är konstant och ofta överjävligt jobbig. Det värsta är nästan att min vid behovs-medicin inte hjälper ett skvatt trots att den gjort det tidigare, och fortfarande egentligen borde göra eftersom jag varit väldigt sparsam med att ta den. Men nu har jag i princip slutat att ta den helt. Eftersom det ändå inte hjälper så är det ju onödigt att ta den.
Jag har sovit vääääldigt mycket. Alltså verkligen jättemycket. Vi pratar 17h i sträck. Jag har missat både iris och flera inbokade möten och har faktiskt skitit fullständigt i det. Har knappt rört telefonen trots att jag haft 7 missade samtal och 10 sms. När jag väl har varit vaken har jag bara velat lägga mig platt och lägga ner för att ångesten varit så total. Flera personer i mitt nätverk har uttryckt oro. Men nu i början av veckan har jag istället vaknat ganska tidigt på morgonen och känt det där enorma ångestpåslaget direkt.
I onsdags lyckades jag iallafall komma iväg till mitt samtal med M på öppenvården. Det kändes faktiskt bra. Jag har ju tidigare tyckt att våra samtal varit totalt meningslösa. Men nu hade vi ju faktiskt någonting att verkligen prata kring, och dessutom har vi ju haft några möten med vård- och stödsamordningen så jag antar att hon fått en bättre bild av min problematik och hur jag fungerar. Vi kom iallafall fram till att spiralen måste brytas på något sätt och att jag därför bör träffa min läkare för att diskutera någon form av akutbehandling. Tyvärr är hon borta tills på onsdag, men jag fick en tid på torsdag förmiddag. Det är verkligen såååå himla bra att jag kunde få en tid så snabbt.
Nu har det blivit bättre med det extrema sömnbehovet och jag har börjat få lite mer rutin på dagarna. Varje gång jag tappar rutinerna märker jag hur otroligt viktigt det är för mitt välbefinnande att jag har rutiner. (Note to self)
Idag har jag varit på iris och pluggat. Jag har fått hjälp att organisera allting praktiskt kring kursstarten och det känns skönt att ha kommit igång. Kursens upplägg känns bra och lagom för närvarande. Känslan av att det här ska bli roligt är tillbaka.
Så. Sammanfattningsvis då. Jag mår inte bra. Men jag känner att jag har ett bra nätverk omkring mig med människor jag kan ta hjälp av. Så det kommer bli bättre. Det vet jag. Jag vet inte när. Men jag vet att det kommer bli det. Tills dess får jag göra vad jag kan för att underlätta för mig själv så jag kan ta mig igenom dagarna. Och fortsätta kämpa med att få vardagen att gå runt. Inte lägga livet på is. För det fungerar inte.
Det får räcka så just nu. Jag har några lite mer genomarbetade inlägg på gång, så håll utkik :)
Tills vi hörs igen - kärlek, fred, osv.
/Carro