CARROKAYEY

 

Idag hittade jag mina löparskor som varit bortsprungna (ordskämt med flit, hehe). Så jag kände att det var dags att gå ut och röra på mig litegrann. Det var alldeles för längesen sist. Och det var helt galet skönt att få upp flåset och svettas lite (fast egentligen svettades jag mycket). Jag har verkligen saknat det. Snart ska jag förnya mitt gymkort också. Det löpte ut nu före sommaren, och jag kände att det inte var värt att förnya då eftersom jag skulle vara borta ganska mycket i juli. Men snart så!

 

Annars då? Jag mår bättre idag än jag gjorde igår kväll. Men det visste jag ju att jag förmodligen skulle göra. Det är en väldigt skön känsla att vara medveten om att allting inte kommer gå åt helvete bara för att jag mår riktigt dåligt en dag eller två. Eller en vecka. Eller en månad. Att jag dessutom inte längre triggar igång mitt dåliga mående undermedvetet när jag mått bättre ett tag är också en stor skillnad som verkligen påverkar positivt i det långa loppet. Däremot känner jag väldigt ofta en enorm livsångest. Eller snarare rädsla. Jag vet vad jag vill göra. Men jag är rädd att jag inte kommer klara av det. Att jag inte kommer få något jobb. Eller att jag får ett jobb som jag sen inte klarar av. Samtidigt är jag fast besluten att ta steg i linje med min värderade riktning. Så jag försöker koppla bort rädslan över framtiden och hur allt kommer gå. Det gäller att tänka ett steg i taget. Att ha mål och drömmar är viktigt. Och det är en fantastisk känsla att jag faktiskt har drömmar och mål. Under väldigt lång tid hade jag inte det. Bara tanken på framtiden gjorde mig skräckslagen. Eller så ryckte jag på axlarna åt det eftersom jag "ändå kommer vara död snart". Jag kan fortfarande bli rädd när jag tänker på framtiden. Men nu är det skräckblandad förtjusning, som på något sätt är precis det jag vill känna.